DN-artikel ”Man föreställer sig ett monster” illustrerar journalisternas galenskap.

Kära läsare,

jag har träffat runt 100000 patienter under 40 års läkarjobb i tre olika länder. Till i stort sett samtliga patienter har jag antingen själv skrivit journal och  tagit upp anamnes, sjukdomssymtom, social situation etc och undersökt eller läst på om patienternas bakgrund i det som andra läkare, socionomer eller psykologer skrivit. Jag har undersökt och behandlat mördare, våldtäktsmän, tortyroffer, brottsoffer, tjuvar, psykopater, mytomaner etc etc och kan säga att de  är som vanliga människor.   Det är när de är i brottsituationen som deras karaktär och perversitet avslöjas – absolut inte i vardagssituationer. Kom ihåg att tillfället gör aldrig en tjuv, tillfället visar vem som är tjuv.

Lyssna nu, om man bortser från djupt utvecklingsstörda IQ under 40 eller fulminant psykotiska patienter så finns det inga människor som beter sig som ett ”monster”, alltså oberäkneliga hotfulla rörelser, vansinnig blick utan kontakt etc etc. Notera, även dessa svårt skadade eller psykiskt sjuka är absolut inga monster utan de är i stort sett alltid helt ofarliga när de fått en liten dos lugnande (utan att ge för mycket för då kan man bli psykiskt dåligare).

Om det är några som är monster så är det journalisterna som är så oändligt korkade som jämt och ständigt när de intervjuar folk som varit grannar till  massmördare eller terrorister eller grova sexualbrottslingar och liknande alltid upprepar samma eländiga drapa av förvåning över att grannen som visat sig vara seriemördare, terrorist eller maffiaboss inte ser ut som King Kong – ett hårigt gorillamonster på ett par tusen ton och 100 meter hög.

Man hör nämligen ständigt denna drapa om ”jamen han var världens snällaste”, ”världens bästa kompis, älskad av alla” som sedan journalisterna pumpar ut i sina medier utan en enda kritisk fråga t.ex. är man världens snällaste om man tyst leker med sina egna barn och sedan tyst går till sin lägenhet och säger ett kort lågmält hej till grannen. Är man världens snällaste då?   Är man världens bästa kompis om man intervjuar vänner till den 20-årige mördaren som säger ”han var bästa kompisen i världen”? Att intervjua gängkriminella kompisar okritiskt är ren idioti.

Kanske journalisten skulle intervjua den 20-årige mördarens mobboffer som tog livet av sig 16 år gammal på grund av ”världens bästa kompis”. Kanske skulle journalisten intervjua den gamla dam som fått sina fönsterrutor krossade när hon vill avstyra narkotikaförsäljning?   Kanske skulle journalisten fråga grannen till Londonterroristen om man inte moraliskt är ett monster om man spelar normal inför människor i väntan på att mörda dem?

Kort och gott, journalister speciellt svenska är galningar, de ljuger och förvrider verkligheten.

Man kan på allvar fråga sig om svenska kvinnliga journalister fastnat på mental 5-årsnivå.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/grannen-till-dn-man-forestaller-sig-en-terrorist-som-ett-monster-och-sa-visar-han-sig-vara-som-vem-som-helst/