Efter dessa fyra artiklar om apatiska barn sa SVT att dr Jackson var nazist och han fick aldrig mer berätta.

Aktbilaga tillförd rättsprocessen kl. 08.00,   2018-04-16

 

Dr Jackson skrev sanningen om de apatiska barnen i en enda debattartikel publicerad i liten tidning som Dagens Medicin 18 januari 2006 och fick därefter aldrig mer offentligt yttra sig i debatten trots Dr Jackson hade sakkunskap om MAL-BP

**************************************************

Dr Jacksons totala offentliga (godkänd av MSM) debattinsats om apatiska barn är 4 publikationer enligt nedan

Det föreligger en myt från svenska journalister att Dr Jackson varit en tongivande debattör i apatiska barndebatten.   Få påståenden kan sägas utgöra en större myt och osanning än just detta.

Dr Jacksons enda egentliga offentliga framträdande i media var icke ens hans egna ord utan

1. intervju i Svenska Dagbladet 14 december 2005 c:a 150 ord. Se aktbilaga 43.

Därefter kom den enda egentliga debattartikeln samt två genmälen i Dagens Medicin år 2006:

  1. En debattartikel i Dagens Medicin 2006-01-18. Se aktbilaga 44.
  2. Ett genmäle i Dagens Medicin 2006-02-08 Se aktbilaga 201
  3. Ett genmäle i Dagens Medicin hösten 2006 Se aktbilaga 199

 

Efter år 2006 blev debatten intensiv och målsägaren blev ICKE en enda gång under åren 2006-2018 inbjuden till det offentliga rummet i massmedia TROTS att målsägaren gång på gång kallades högerextremist, främlingsfientlig, regeringens expert upprepade gånger, gång på gång och TROTS att målsägaren krävde genmälen i 100-tals email, anmälningar till Allmänhetens Pressombudsman, PON, JK, Granskningsnämnden, olika redaktioner etc. Det handlade icke bara om total mörkläggning av Dr Jacksons budskap om MAL-BP utan om rena falska citat, hårda ogrundade politiska anklagelser mm utan möjlighet för genmäle.

Notera alltså att bortsett från de 150 orden i Svenska Dagbladet 14 december 2005 var målsägaren TOTALT utestängd från den allmänna offentliga opinionsskapande debatten. Icke en enda gång har målsägaren fått uttrycka sig i SVT/SR/DN/Expressen/Aftonbladet/SvD men hundratals gånger blivit påhoppad för främlingsfientlighet, nazism, högerextremism där lögner lagts i målsägaren mun utan att målsägaren ges möjlighet till offentligt genmäle.

Svensk propagandistisk journalistkår gjorde Dr Jackson till en prakthalmgubbe alltså man visade bilder på honom, man talade om honom nedsättande och la falska ord i hans mun som han aldrig sagt och nekade honom sedan genmäle så allmänheten över hela Sverige trodde det var Dr Jackson som sagt hemskheterna och att han var högerextremist och nazist.

För att ge domstolen ett samlat dokument med lättläst text har målsägaren här nedan exakt återgivet texterna: den enda intervjun aktbilaga 43, den enda debattartikeln av Dr Jacksons egen penna aktbilaga 44, de enda två genmälen han tilläts publicera aktbilaga 201 och 199. Ingenstans står det någonting om nazism och högerextremism.

 

Varifrån har svensk journalistkår och Jan Helin fått idéerna att dessa nedan: en direktintervju, en debatt-artikel och två genmälen är högerextrema och nazistiska?   `

 

Läs för Guds skull själva – vad är nazistiskt och högerextremt eller främlingfientligt i nedan texter?

Speciellt som engelska socialstyrelsen aktbil 84, svenska socialstyrelsen akt 15, engelska läkarförbundets etiska kommitté aktbil 36, Stavangers Universitetssjukhus kliniskt etiska kommitté aktbil. 35 av teolog Kjetil Moe, m.fl. är klara med att Dr Jackson icke begått något fel utan tvärtom har en etisk skyldighet att slå larm.

Dessutom säger världsexpertis på dessa övergrepp som kallas MAL-BP,  professor Bryan Lask Storbritannien och professor Marc Feldman USA, att de delar Dr Jacksons bedömning.

 

 

Här nedan 4 texter – vari består det högerextrema och nazistiska?

 

1. Svenska Dagbladet 14 december 2005. Intervju:

Rubrik: Diagnos vållar läkarstrid

Text: Vuxenpsykiater Thomas Jackson, verksam i England sedan några år tillbaka, beklagar att svenska läkare inte får någon utbildning i simuleringsdiagnostik. – Det är mycket problematiskt för läkare att ställa simuleringsdiagnos. Det är risk man blir anmäld av patienten och då är det svårt att få nya jobb. Två av mina kollegor har mordhotats när de har vägrat sjukskriva personer, säger han. I Sverige har han behandlat flera asylsökande vuxna. Vissa har sagt att de ska ta sitt eget och barnens liv, men Jackson har ändå ställt diagnosen manipulering/simulering.   Han är medveten om att hans uttalande kan göra det svårt för honom att få jobb i framtiden. – Men man måste tänka på barnen, de tar stor skada. Själv tycker han att det är barnläkarföreningens åsikter som är kontroversiella, inte hans egna.        -Jag är väldigt konventionell. Jag arbetar kunskapsbaserat, i motsats till lokala traditioner, och följer de internationella erkända kriterierna för diagnostik.

 

2. Dagens Medicin 18 januari 2006. Debattartikel.

Rubrik:  Ny diagnos krävs för att förstå apatiska flyktingbarn

Text:   Svenska barnläkarföreningens nuvarande hållning medför att den inte bara indirekt utan också direkt medverkar till svåra övergrepp på barnen. Det skriver läkaren Thomas Jackson och föreslår en ny diagnos för de apatiska flyktingbarnen – gruppsimulering genom närstående.

Under december 2005 förekom i Svenska Dagbladet artiklar om de så kallade apatiska flyktingbarnen. Tre psykiatriker, varav undertecknad var en, intervjuades och påpekade att det mesta talar för att barnens tillstånd är orsakat av att föräldrarna påverkar barnen ungefär att ”ligg bara still, tyst, gör inget så får vi stanna i Sverige”.

En del iakttagelser stöder detta, såsom av annan vårdpersonal gjorda observationer att föräldrarna häller ut näringslösning, ger dem dricksglas av sederande läkemedel trots att doseringen skall vara klart mindre.  När barnen får uppehållstillstånd tillfrisknar de helt, poliser har sett att barnen kommer i rullstolar till flygplan och sedan går helt normalt när de avvisats. Barn som vårdas i Norge för apatiska tillstånd tillfrisknar helt när man separerat barn och föräldrar, ja listan kan göras lång. Det framkom också synpunkter att barnen riskerar ta allvarlig skada i processen både genom förgiftning och att ligga stilla för länge.

Barnläkare och barnpsykiatriker fortsätter att hävda att det inte är klassisk simulering. Och på sätt och vis har de faktiskt rätt eftersom detta fenomen med massiv gruppsimulering genom närstående aldrig har beskrivits tidigare.  Däremot har faktiskt ”Malingering by Proxy/A Form of Pediatric Condition Falsification”, en form av barnsjukdomsförfalskning, alltså att en vuxen uppmanar barnen att simulera för att erhålla ekonomisk vinning eller annan kompensation beskrivits tidigare.. Bland annat av barnläkare vid Medical School at Louiseville University, Kentucky USA.   Artikeln publicerades i augusti 2003 (Journal of Developmental Behaviour Pediatrics 2003; 24: 276-8). I artikeln framkommer klara rekommendationer till läkare att ge prioritet till att skydda barnen från skada som orsakas av föräldrar eller av sjukvården. Man rekommenderar ordagrant i artikeln ”försiktig konfrontation och lämpliga åtgärder”.   Det är väl dessa åtgärder vi bör diskutera i Sverige.

Svenska barnläkares förnekelse av, eller okunskap om,diagnosen väcker allvarliga etiska spörsmål eftersom svenska barnläkarföreningens nuvarande hållning medför att den inte bara indirekt utan också direkt medverkar till svåra övergrepp på barnen, vilket står klart i strid med  medico-etiska kodex.

Hur tror svenska barnläkare att de barn som ”misslyckats med att spela sjuka tillräckligt bra” får det i sina hemländer?  De måste leva med dessa trauman, både själva simleringsepisoden och allt det traumatiska runt den men också den eventuella ringaktning som de i framtiden riskerar att utsättas för i sin närmiljö.   Barnläkarna bör betänka att i vissa kulturer används barn som en handelsvara, barn stympas bland annat för att bli bättre tiggare. Världen är tyvärr icke en sörgårdsidyll.

Barnläkarnas huvuddiagnosförslag som är devitaliseringssyndrom är sannolikt fel och gör barnen en björntjänst. Jag menar att vi de senaste åren hos Sveriges apatiska flyktingbarn sett en ny diagnostisk enhet eller ett syndrom som bäst benämnes gruppsimulering genom närstående eller på engelska ”group malingering by proxy”.

Att barnläkarna missat detta är lätt att förstå eftersom de har sitt fokus på barnen. Att vi tre vuxenpsykiatriker kan se det klart beror på att vi har fokus på de vuxna där vi vet både av egna erfarenheter och internationell litteratur att simulering är vanligt, speciellt i så kallade medico-legala situationer som exempelvis asylsökning.

Det tog många år för den engelske barnläkaren Roy Meadow att formulera diagnosen ”Munchausen by proxy” alltså barn som i smyg skadas av sina föräldrar för att föräldrarna skall få uppmärksamhet. Fenomenet i sig hade dock naturligtvis pågått i hundratals, ja säkert tusentals år överallt där tillräckligt många människor funnits.

Våra medicinska diagnostiska system som kallas ICD-10 (från WHO) och DSM-4 (från USA) omfattar cirka 500 psykiatriska diagnostiska indelningar. Men inget som passar bra in på fenomenet apatiska flyktingbarn i Sverige.   Benämningen group malingering by proxy torde väl täcka grundläggande krav på diagnos.

Låt mig avsluta med ett ordagrant citat från en av världens mest rekomme nderade läroböcker i psykiatri, Kaplan & Sadocks lärobok, som jag anser sammanfattar den dramatiska situationen med apatiska flyktingbarn i ett nötskal. Citatet är hämtat från inledningsavsnittet i kapitlet som handlar om simulering. ”Om psykiatriker misslyckas förstå att vad de får höra nödvändigtvis icke är sant eller riktigt så riskerar de att försämra sin patients inadekvata beteende”.

 

 

3. Dagens medicin 8 februari 2006 Genmäle

Rubrik:   Barnläkarna förvränger mina formuleringar

Text:   Jag tror man kan finna en positiv korrelation mellan media-exponering och frekvens av apatiska flyktingbarn. Om det visar sig vara fallet ska det väl ändå slutgiltigt tysta barnläkarnas hemmasnickrade teorier, skriver psykiater Thomas Jackson.

Svensk barnläkarföreningens debattinlägg i Dagens Medicin nr 4/06 (en attack mot undertecknad) har sakfel både vad gäller invändningar mot mina formuleringar, och avseende fundamental psykiatrisk lärdom.

De börjar med att förvränga vad jag skriver: Jag påstår i Dagens Medicin 1-3/06 att ”Barnläkare och barnpsykiatriker fortsätter att hävda att det inte är klassisk simulering. Och på sätt och vis har de faktiskt rätt”. Detta menade jag faktiskt som en eloge till dem. De skriver trots detta ”Jackson ser oss som okunniga och aningslösa eftersom vi ´förnekar´ att tillståndet beror på ´klassisk simulering´. Visst verkar det som att jag blir något förvrängd. Avsiktligt? Feltänkt? Jag vet inte.

De fortsätter med att påstå att jag har en ”en övermaga inställning som vi inte vill tro är representativ för svensk psykiatri” för att jag formulerar vad jag uppriktigt tror är sann och god akademisk psykiatri. Vad är det för nivå på deras attityd när de sätter sig som censorer över vad andra människor får säga eller inte.

För övrigt hoppas jag vid Gud att jag inte är representativ för en psykiatri som de senaste 20 åren arbetat så långt från evidensbaserad vetenskap och författningssamlingar att den åstadkommit att nästan var tionde svensk är förtidspensionär på grund av psykiska problem.

Betänkligt tycker jag att det är när barnläkarna formulerar sig runt begreppet ”factitious disorders” (patomimier som de kallas i svenska ICD-10) och ”factitious disorders by proxy”.

Det verkar som att de förväxlar dessa mycket sällsynta sjukdomstillstånd med simulering. Det är ju simulering som jag konsekvent hävdat är differentialdiagnosen, inte patomimier.

Patomimier är mycket ovanliga, simulering torde vara åtminstone hundra eller kanske till och med tusen gånger vanligare.  Patomimier har inte mer med simulering att göra än många andra sjukdomar har.

Jag menar de apatiska flyktingbarnen simulerar på ett sätt som bäst torde benämnas simulering genom närstående eller på engelska ”malingering by proxy”.

För övrigt är det viktigt för förståelsen av problematiken att betona att simulering inte är en sjukdomsdiagnos, alltså ingen sjukdom.   Simulering faller utanför ICD-10:s sjukdomsdiagnoser och under en så kallad Z-diagnos som har rubriken ”övriga tillstånd”.

Simulering är nämligen bedrägeriförsök och det är detta ICD-10 säger att vi läkare har en skyldighet att vara uppmärksamma på hos patienter i så kallade medico-juridiska situationer där det finns stora vinster – ekonomisk eller andra – att göra på att simulera. Flera kollegor till mig som själva har varit flyktingar uppger att det förs mycket diskussioner om detta på flyktingförläggningar, alltså man diskuterar alla möjliga sätt för att få stanna i Sverige, inklusive simulering.

Detta är självklart mycket mänskligt och naturligt- om man ser att många som simulerar får stanna är det förståeligt att agera så. Detta är inget annat än basalt mänskligt beteende. Men detta verkar barnläkarna överhuvudtaget icke förstå. Snarast verkar de vilja förbjuda andra att berätta om liknande reflektioner.

Denna debatt om apatiska barn får inte tystas ned, det är bra med olika synpunkter eftersom problemet är så stort. Det är också synnerligt viktigt att syna medias roll, att göra detta torde vara ett självklart projekt i de forskningsprojekt som dras igång. Personligen tror jag man kan finna en positiv korrelation mellan mediaexponering och frekvens av apatiska flyktingbarn. Om det visar sig vara fallet ska det väl ändå slutgiltigt tysta barnläkarnas hemmasnickrade teorier.

Då hoppas jag att rättsstaten och myndigheter ser närmare på de barnläkares insatser som har lagt beslag på formuleringsrätten till den svåra problematiken med apatiska flyktingbarn, raljerar över kollegor och både direkt och indirekt medverkat till övergrepp på asylsökande barn.

 

4. Dagens Medicin 2006-10-11 efter sändningen i SVT av Uppdrag gransknings kontroversiella ”analys” av apatiska barn fenomenet. SVT nekade genmäle men målsägaren fick tack och lov genmäle i Dagens Medicin.

Rubrik:   Så kallade apatiska flyktingbarn en grym teater.

Text:    Inför öppen ridå i Sverige har det i flera år begåtts grova övergrepp på barn som uppmanas eller tvingas att ligga stilla, skriver Thomas Jackson, läkare och specialist i allmänpsykiatri.

Undertecknad, legitimerad läkare och specialist i allmän psykiatri, blev den 16 augusti intervjuad tre timmar av SVT:s program Uppdrag granskning om så kallade apatiska flyktingbarn. Det blev onyanserat nedklippt till 5 minuter och sänt den 19 september i kanal1. Undertecknad framställdes som en kuf som är emot mångkultur och gör ogrundade ställningstagande.   Inför öppen ridå har det i Sverige de senaste åren utspelats bisarra vårdscener där barn, efter att ha varit i kontakt med svensk barnpsykiatri under några månader, transporteras iväg, synbarligen medvetslösa, inte apatiska, till flygplan. De är uppenbarligen i sämre hälsotillstånd efter kontakten med svensk sjukvård än Guantanamosvensken efter tre års internering under amerikansk miltärförvaltning.

I England utspelades på 90-talet en annan vårdskandal, engelska regeringen tillsatte en utredning- Bristol Inquiry.   Nyfödda hade på universitetssjukhuset i Bristol år efter år opererats med felaktig teknik, åtskilliga dog. En nyanställd specialistläkare försökte påpeka att kollegorna använde fel teknik. Han var inte barnkirurg (jag är inte barnpsykiater), han blev utmobbad och avskedad. Inget hände förrän människor utanför sjukhuset började agera.

Bristolutredningen fann att det som kännetecknade den dysfunktionella arbetsmiljön var att de ansvariga läkarna inte arbetade evidensbaserat och att det fanns ett nära personligt nätverk mellan läkarna och andra ledande personer, bland annat umgicks de mycket på fritiden. Bristol Inquiry utredningen är väl beskriven av professor Lars Werkö i Läkartidningen 2003.   Likheterna med de så kallade apatiska flyktingbarnen är skrämmande.

Evidensbaserad forskning avseende simulering är solklar. Simulering ska mycket starkt misstänkas om det föreligger:

  1. En medicinsk-juridisk situation, alltså att ett juridiskt ombud begär intyg.

Kommentar: Flyktingadvokaten begär intyg. Detta är fallet med de så kallade apatiska barnen.

  1. Det är ett oklart samband mellan objektiva fynd och påstådda symtom.

Kommentar: Stämmer väl hos de så kallade apatiska flyktingbarnen, man finner inga objektiva tecken på sjukdom men agerandet är som om de vore svårt sjuka.

  1. Personen ifråga samarbetar dåligt.

Kommentar:   De så kallade apatiska flyktingbarnen samarbetar överhuvudtaget inte, det är därför barnläkarna valt att kalla dem apatiska. Apatisk är en tolkning som inte skall förväxlas med dåligt samarbete, som är kriteriet.

  1. Man vill gärna visa hur sjuk patienten är.

Kommentar: Många, föräldrar och media, vill visa hur sjuka barnen är.

 

Inför öppen ridå i Sverige har det i flera år begåtts grova övergrepp på barn som uppmanas eller tvingas att ligga stilla. Hur mår en tioårig flicka som får höra av sina föräldrar att ”Om du inte ligger stilla nu så skjuter de mamma och pappa när vi kommer tillbaks”? – situationen är naturligtvis helt fruktansvärd för både barnet och familjen. Att familjen tyr sig till simulering kan vara förståeligt men inte bra för barnet.

Den påverkan som föräldrarna utsätter barnet för kallas vetenskapligt för ”simulering genom närstående” men eftersom det är en hel grupp som har samma beteende har jag valt diagnosen ”gruppsimulering genom närstående” som alltså är en medicinskt nyformulerad diagnos, detta eftersom fenomenet icke har beskrivits tidigare.

Det stora etiskt medicinska problemet är att vissa barn sannolikt tar svår skada av den svenska vården. I syndromet Munchausen by proxy är det hög dödlighet , 25% av dem som dör gör det på grund av sjukvårdens insatser enligt Kaplan Sadocks världsberömda lärobok i psykiatri upplaga 2005.

Visserligen har inte flyktingbarnen del i detta syndrom utan i simulering by proxy i stället men det finns likheter som bör diskuteras.  Bland annat agerar vissa politiker och journalister i samma roll som vårdnadshavarna i Munchausen by proxy, även om de gör detta omedvetet och naturligtvis utan avsikt, så drar de nytta av barnen för att få uppmärksamhet och vidmakthåller därigenom simuleringsprocessen vilket sannolikt skadar barnen.

Undertecknad som refereras till i Statens Offentliga Utredning om så kallade apatiska barn, har skrivit mina artiklar av omtanke om barnen, jag har sett dem som individer och mitt hjärta klappar uppriktigt för dem som utsätts för denna grymma teater. Jag har tidigare i en stor debattartikel i Dagens Industri den 2 november 1999 påpekat att felaktig sjukskrivning kostar staten stora summor., detta torde vara gängse uppfattning idag.

Ska det nu ta sju år till innan man inser att barnen farit illa på grund av felaktig diagnostik och behandling av svenska barnläkare som istället för att arbeta evidensbaserat arbetar enligt lokala traditioner och gruppkoncensus.

 

Thomas Jackson

 

(Dagens Medicin, Box 4612, 116 91 Stockholm, riktar sig till dig som arbetar inom sjukvården)