Ny bok: ”Apatiska barnen – slagna till diagnos”

Vi kommer här med början 28 oktober 2016 och därefter varje fredag eftermiddag publicera olika utdrag ur en kommande bok av Dr. Jackson om Sveriges apatiska barn epidemi.

Dr. Jackson har tidigare 2008 resp 2009 givit ut två böcker Veritofobi och Copycatbarnen vilka skrevs under kort tid, ett par veckor. Den kommande boken är mer genomarbetad. Utdragen presenteras nedan på denna sida.

 

Nedan publiceras valda delar av boken  ”Apatiska barnen – slagna till diagnos” .

Inledning – publiceras 2016-10-28

Denna boks titel ”Apatiska barn – slagna till diagnos” har ett andra led ”slagna till diagnos” som bör kommenteras. Efter att ha övervägt en mängd andra alternativ valde jag ”slagna till diagnos” för det beskriver hela apatiska barn epidemin i ett nötskal. Alltså barn som meddelst en smärtsam för vissa barn synnerligen plågsam manipulationsmetod med sjukvårdens hjälp försätts i ett gravt nervöst spänningstillstånd som ger en diagnos övergreppsmännen har användning av.  En försvårande faktor för barnen är kontrollförlusten de upplever, framtiden blir oförutsägbar för dem, de är maktlösa i händerna på vuxna och mannen i den vita rocken skrämmer och speciallitteraturen på detta smala område säger att barnen ”kan inte förstå att mannen i den vita rocken inte förstår att allt är ett spel” vilket föder hopplöshet hos dem.

Det är påvisat att de apatiska barnen har extremt höga nivåer av stresshormoner i blodet vilket är lätt att förstå mot den ovan beskrivna bakgrunden. Från journalisterna får de ingen hjälp. Journalisterna diskuterar nämligen hela tiden om simulering viket givetvis försvårar ytterligare för barnen eftersom journalisternas skriverier då får allmänheten att tro att läkare tror att barnen simulerar vilket är uppenbart ogrundat att tro. Samtliga läkarkollegor jag talat med tror nämligen att barnen är med i ett spel de vuxna ligger bakom – manipulation/malingering by proxy som det kallas. Journalisterna skriver också ”inget barn kan simulera så” (notera att journalisterna alltså inte ser någon skillnad mellan MAL-BP och simulering) och ”vuxna kan inte göra så mot barn” (notera att vuxna misshandlar barn dagligen världen över). Dessutom beskriver journalisterna alla de, från läkare, sjukvårdspersonal till gemene man som inte håller med journalisterna i nedsättande termer som ”rasister och inkompetenta” och nekar sedan dessa personer möjlighet att i media offentligt dementera anklagelserna. Journalisterna gör kardinalfelet att ensidigt släppa fram barnläkare som missat i diagnostiken och politiserat saken som den antisemitiske (enligt Israels ambassadör Bachman) kommunizten Henry Ascher som dribblat sig fram till att leda Svensk Barnläkarförenings Grupp för flyktingbarn. De läkare som kan manipulationsdiagnostiken släpper inte journalisterna fram utan litar istället ensidigt på antisemiten Ascher som är expert på tarmallergier hos barn.   Att Ascher suttit i Israeliskt fängelse, allierat sig med terrorstämplade Hizbollah och enligt wikipedia egentligen önskat bli skådespelare är inget som bekymrar den politiserande barnläkarföreningen i Sverige som lever i ömsesidig symbios med vänsteretablissemanget inom Sveriges public service.

Journalisternas skriverier där de hyllar okunniga läkare försätter alltså dessa stackars barn i djupaste vanmakt eftersom vad barnen än försöker göra så säger journalisterna/media att de inte är utsatta för övergrepp och stöder de läkare som tillsammans med föräldrarna mer eller mindre medvetet begår övergreppen.  Läkare och visselblåsare med avvikande uppfattningar blir skrämda till tystnad meddelst hot om att annars beskrivas som rasister inför allmänheten av media. Barnen är redan tystade, orörliggjorda, liggande och kontrollerade genom MAL-BP övergreppet.   Barnen är alltså tystade genom traffickers och skrupellösa föräldrars upplägg som lurar barnläkare emedan de läkare och andra som förstår och vill visselblåsa tystas av journalister. I sanning en humanitär katastrof som förre migrationsminister Barbro Holmberg uttryckte det. Myten och villfarelsen som SVT/SR år 2006 i bombastiska rubriker spred över Sverige att föräldrarna är oskyldiga sitter kvar nu tio år senare om än ifrågasatt. ”Never change a good story”, ”ändra aldrig en bra historia” brukar journalister säga. Och visst var Sveriges Televisions upplägg vid deras Uppdrag granskningsredaktion bra när de redigerade ihop och klippte till ett reportage som fick regeringens utredning SOU 2006:49 att se ut som ett högerextremt bålverk. Att resultaten fick rent fruktansvärda konsekvenser för flyktingbarnen vill man inte tala om.

Dessa barn är chanslösa och deras MAL-BP situation föreligger i alla möjliga varianter. Från lätta fall till de mest grova fall som utan tvekan kan jämställas med tortyr.

I bokens titel avser jag med ordet ”slagna” alla typer av fysiskt obehaglig och smärtsam närkontakt mellan de apatiska barnen och vuxna och den psykiska press, de hot, de uppmaningar att följa kommandon som vi vet har existerat. Hur kan jag veta det? Jo, låt mig enkelt erinra om att det i Svenska Dagbladet år 2005 var beskrivet av personal hur de var tvungna att vara fyra personer för att med våld tvinga på ett apatiskt barn en magsond. Det är också beskrivet hur personal och tolkar vittnar om att det föräldrarna berättar om barnet är uppenbart fabricerat och detta sätter givetvis barnet i en spänd situation kanske till och med olidligt. Barnet oroas mer eller mindre, vissa så att de mer eller mindre bryter ihop och uppvisar mer eller mindre hysteriska symtom när barnet förstår att undersökningar det ska genomgå kan vara smärtsamma, upplevas oändliga till antalet och oförklarliga för barnet vilket genererar ångest i olika intensitet.

                                                                                            Sida 1

********************************************************************************

Det är beskrivet upprepade episoder av vårdpersonal och vittnen där apatiska barnen utsätts för fysiska och psykiska obehagligheter. Att i detta läge icke ge barnen fördelen ”benefit of a doubt” alltså ta det säkra före det osäkra utan istället kräva upprepade objektiva bevis och ett erkännande från föräldrarna anser jag vara empatilöst. Det är f.ö. känt inom juridisk praxis att simulering, speciellt denna typ av barnmisshandel, är det oerhört svårt juridiskt att få fällande dom. Utan ett erkännande är det i princip omöjligt – inte ens detta juridiska problem har svenska journalister förstått.

I dessa lägen har vi den gamla klassiska situationen hur svårt det är för sociala myndigheter att finna ett grundat underlag för att omhänderta ett barn från föräldrar som misstänks vansköta och misshandla barnet. Besluten är svåra och att barn misshandlas till döds av vårdnadshavare är ett ofattligt grymt faktum.

Bara i Norge var det sju barn år 2009 som misshandlades till döds vilket gjorde chefen för Norges Socialstyrelse utom sig av ilska och sa i NRK att ”Dere må bare ta disse ting mer alvorlig” .

Betänk att de apatiska barnen är i en ännu svårare situation än infödda norska och svenska barn där sjukvård och sociala instanser har betydligt bättre möjligheter att bedöma om ett barn far illa eller inte. Bland annat för att de förstår barnets språk. De apatiska flyktingbarnen var alla mellan 8-15 år, med något undantag. De kunde inte ens språket utan var helt utlämnade till vuxna i deras sällskap, ibland inte ens deras föräldrar. Och skulle de lyckas fly så skulle de omedelbart återsändas till dem som förgrep sig på dem eftersom svenska barnläkarföreningen och Sveriges journalister skapat en övertygelse bland allmänhet och vårdpersonal att barnen ICKE utsättes för övergrepp.

I praktiken lyckades alltså barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn som den kallades tillsammans med SVT/SR skapa en stämning där alla liggande tysta passiva flyktingbarn skulle anses apatiska och att anklaga vuxna asylsökande för att manipulera barnen blev något av en dödsdom för karriären för de läkare och sjuksköterskor som försökte visselblåsa.

Att barnläkarföreningen och de journalister som menar de förstått ”saken” inte ens varnar för att det bland tusentals flyktingbarn faktiskt kan föreligga åtminstone några fall av s.k. MAL-BP (malingering by proxy), eller ”Induced Illness” som påförd sjukdom kallas på engelska är naturligtvis en vårdkatastrof utan motsvarighet i svenska sjukvårdens historia.

Det mest typiska vid allvarlig av vuxen på barn påtvingad sjukdomsförfalskning är sondmatning. Åttio procent av de apatiska barnen har sondmatats. De journalister som uttalar sig har kanske träffat ett till två, högst tio barn. Hur kan de veta att det bland de andra tusen inte finns övergrepp? Likadant med läkarna. De läkare som uttalat sig i media och som Socialstyrelsen lyssnat på eftersom de var representanter för den viktigaste remissinstansen i epidemin har som mest träffat kanske 50-talet barn, jag tror faktiskt inte ens det. Hur kan då dessa läkare veta att det bland de ett-två tusen barnen inte finns åtminstone ett fall av manipulation och påförd sjukdom. Vi vet alla att de

                                                                                          sida 2

*************************************************************************

självklart inte kan veta att en mängd barn som de aldrig träffat eller undersökt inte är offer för MAL-BP. Trots detta så går ledande barnläkare ut och säger ”barnen är inte manipulerade” UTAN att varna för att MAL-BP faktiskt självklart kan förekomma bland den stora mängd barn som utgjorde Sveriges apatiska barn epidemi.

Ursäkta mig, men jag ger faktiskt barnen ”benefit of a doubt” alltså man tar det säkra före det osäkra och vid ovisshet om det grymma övergreppet MAL-BP förekommer, alltså att man inte finner någon medicinsk förklaring till tystheten matvägran och orörligheten hos barnet, så bör man på medicinskt etiskt goda grunder separera barnen från föräldrarna. Så gjorde man i Norge på de sex apatiska barn som kom dit från Sverige. Barnen blev helt friska på några veckor. De återvände då till Sverige tillsammans med sina föräldrar och blev då sjuka igen. Att barnläkarna deltar aktivt i övergreppen lurade till detta av de vuxna asylsökande är för allmänheten häpnadsväckande – men icke desto mindre ett välkänt faktum att så går det till vid dessa s.k. simulerade by proxy övergrepp. Både vid det mer kända Munchausen by Proxy och det mindre kända Malingering by Proxy (MAL-BP). Att missa dessa ibland dödliga diagnoser är väldigt enkelt för en läkare. Det är bara att lyssna okritiskt på vad föräldrarna säger så missar man i diagnostiken.

Eftersom en liknande epidemi som den i Sverige aldrig har förekommit någon annanstans, alltså tusentals okontaktbara flyktingbarn som sondmatas, tysta, orörliga månader eller år i väntan på asyl, så kan vi på goda grunder anta att en klart övervägande majoritet är manipulerade. Kanske till och med alla. Och alltså utsatta för helvetiska plågor i form av svår ångest, svält, skavande sonder och känslomässiga störningar när sondmatningen pågår. Dessa symtom är väl dokumenterat vetenskapligt vid ofrivillig sondmatning. Då kommer en kaxig journalist utan en minuts medicinsk utbildning och frågar ”Hur vet du det?”.  Svaret är banalt enkelt. Den medicinska vetenskapens diagnostik, framför allt psykiatrin, är kriteriediagnostik. Man diagnostiserar utifrån symtom och utifrån detta har man en skyldighet enligt god medicinsk etisk praxis att lägga upp en evidensbaserad behandlingsplan. Så gör man alltid även om man inte ”vet” – men det förstår ju inte journalister.   SVT har alltså frågat mig och andra : ”Hur vet du det?”. Frågan den kontroversielle journalisten Gellert Tamas och hans ansvarige utgivare Nils Hanson på SVT borde ställas inför är:  HUR VET NI ATT DET INTE ÄR SÅ?

                                                                                      sida 3

 

**********************************************************************