Sverige i Moloks era

Molok är en gammaltestamentlig gud som krävde människo-offer.

Spädbarn togs från sina mödrar och till prästernas högljudda besvärjelser som bland annat skulle tysta moderns gråt, rop och förtvivlan, lades barnet i en öppning till ugnen, en ugn i form av en gud av koppar. Barnet brändes till döds. Prästerna och de flesta bland folket  var övertygade att Molok var en verklig gud med betydelse för deras överlevnad. Och man avbildade hen som en staty.  Om man icke offrade människor till hen så skulle något ännu mer fruktansvärt inträffa.

Men det fanns protester till denna form av avgudadyrkan bland de gammaltestamentliga profeterna. Dessa blev dissidenter, de gick ut i öknen. Så småningom kom människor till dem för att lyssna på vad de i sin isolering kommit fram till. De undrade vad de förstått som folket ej förstod. De gammaltestamentliga profeternas agerande medförde att människooffren till slut upphörde.

Idag har Sverige en gammaltestamentlig kvinnlig ärkebiskop.

Hennes valspråk lyder ”Gud är större”.

Trots att det centrala i den kristna tron är att ”Gud är mindre”. Han är t.o.m. så liten att han kan mobbas, trampas på, slås på och till slut dödas.  Lika lite som Moloks folks förstår att Molok är en avgud projicerad och skapad ytterst av prästerskapets egen längtan efter kontroll- lika lite förstår Sveriges kätterska kvinnliga ärkebiskop att hon bär fram ett annat budskap än korsets. En förtärande mångkultur där apatiska flyktingbarn offras via årslånga rituella processer där liv och död gestaltas via magsond, blöjor, mutism och sängläge. Denna rit för att ge liv åt andra.

 

 

Likheterna mellan Moloks prästerskap och dagens svenska prästerskap, ett prästerskap som återfinns både bland journalister och kyrkans tjänare, är slående. Lika blinda för sanning och det universellt  goda. Sanningssägare om de apatiska barnen, som varit många, går ut i öknen för att få ro – och därifrån protestera mot övergreppen. Övergrepp som sker i den nya avguden mångkulturens namn- som liksom Molok förtär de svagaste.

                                                                                                    Guden Molok

Moloks bild var gjord av koppar och var ihålig. Den hade en öppning i bröstet. När man skulle förrätta offer glödgade man kopparbilden varpå prästen i dess armar lade det invigda barnet. När barnet vred sig av smärta ramlade det ner i bröstöppningen varpå prästerna dansade och sjöng för att överrösta barnets jämmer. Barnets mor var också bland de närvarande, och medverkade i sången. Barnets krampaktiga rörelser sågs som tecken på hänryckning.