Sveriges förändring unik i Europa

Att på drygt 50 år gå från ett världsberömt välfärdssamhälle med lutherskt präglade samhällsinstitutioner till ett mångkulturellt kaos med minskande välfärd och med Europas största (per capita) muslimska befolkning (över en miljon muslimer, 10,2% enligt beräkningar från Södertörns Högskola) och av den judiska etniciteten näst intill totalt dominerad media torde vara en konstitutionell samhällsförändring så stor bland demokratiska europeiska länder att den rätteligen bör rubriceras som unik.  Både skrämmande och psykologiskt hyperintressant.   Vad kommer att ske framgent med svenska samhället?

Polisens strategiska grupp NOA har nyligen bedömt att ytterligare åtta områden i Sverige bör klassas som speciellt utsatta vilket är den orwellianska termen för kriminella och osäkra områden där egentligen ingen önskar bo. Det intressanta är hur samhällets så kallade makthavare har agerat under många år i Sverige, vilka termer och begrepp de använt som analys-och åtgärdsinstrument.

Dessa termer och begrepp är hämtade ur ett kulturmarxiztiskt perspektiv och torde vara utan förankring i den bio-psykologiska verklighet vi lever i. Det kulturmarxiztiska perspektivet och samhällsmodellen har sakta eroderat det tidigare trygga lutherska samhället inifrån. Hur Sverige utvecklas skall bli intressant att se. Jag har tidigare personligen pendlat mellan defaitism och aktivism, en kanske lite för svart-vit modell. Nu när samhället polariseras alltmer så finner jag vid introspektion hos mig själv det jag kallar genuina konservativa drag nämligen att jag själv blir mindre svart-vit och alltmer respekterar att svenska folket faktiskt har valt detta – och valen måste respekteras.  Det svenska folkets tilltagande misär kan icke skyllas på judar eller muslimer. Dessa grupperingar står ju bara upp för det som är åtråvärt utifrån deras representanters önskemål. Att svenskarna vikit sig totalt och släppt sin behagliga genuina kultur och sitt framgångsrika samhällsbygge till förmån för kaotisk mångkultur är en gåta för många.

Det är ovedersägligen så att svenskarna fortfarande är i klar majoritet i Sverige. Svenskarna har till 100% ansvaret för det som sker. Visst är det smärtsamt att inse att utan socialdemokratin och alla feminister och marxizter hade Sverige kunnat vara ett lika välmående och välskött land som Schweiz och den svenska kronan lika mycket värd som en schweizer-franc alltså runt åtta gånger så mycket som idag. Om en politiker likt 70-talets moderatledare Gösta Bohman fått styra.   Jag frågar mig ofta hur Sverige hade sett ut om de polska judiska kommunisterna, Sarnecki, Wolodarski, Radetski, Winiarski, Saremba, Rosenberg, Bromberg m.fl.m.fl  som blev utkastade från Polen i pogromerna slutet av 60-talet hade flytt till Israel istället för Sverige. I Sverige kunde de genom sin judiska etnicitet alliera sig med judiska Bonniers och omedelbart fick rätten att före svenskar offentligt marknadsföra sina sjuka synpunkter på hur ett  samhälle bör fungera och det som de ser som sin främsta uppgift nämligen att få världen att glömma Jesus Kristus.

Men notera. Judarna har bara stått upp för sina intressen. Svenskarna har med jantelagen djupt in i märgen vikit sig och har, bedömer jag, det totala ansvaret. Svenskarna kan icke skylla på judarna och icke på muslimerna nu när välfärden och tryggheten i landet går förlorad.    Med tanke på den svenska majoritetens dokumenterade feghet, undantagandes alla modiga nationalister av alla de sorter som finns i Sverige idag, så torde prognosen vara pessima. Sverige är närmare en större samhällsförändring än vad de flesta anar. Och inget talar för att den skulle bli till det bättre.

Min uppriktiga åsikt är att den svenska majoriteten får det de förtjänar. Som man bäddar får man ligga. Jag sörjer dock de underbara nationalistiska svenskarna jag lärt känna under årens lopp. De förtjänar sannerligen något bättre. Jag bor ju utomlands sedan många år men jag skall göra lite då och då för att stärka deras rätt till sitt Sverige.