Följande artikel publiceras söndagen 22 september 2024 i Dagens Nyheter. En grupp personer varav flertalet i ett kristligt upplyst samhälle med traditionell syn på vetenskap och allsidig seriös samhällsdebatt sannolikt icke bara nekats tillträde till det offentliga rummet utan helt enkelt nonchalerats eller ironiserats mot.
Övriga i gruppen bör i eftertankens kranka blekhet fundera över varför de skrivit under en debattartikel tillsammans med grupperingar som underminerat ett kulturellt homogent folk som under perioden 1850 -1965 alstrade en vetenskaplig och industriell stormaktsnation vars motstycke saknades på jorden. En vetenskaplig och industriell stormakt byggd av knappt 7 miljoner svenskar. Nu förvandlat till ett odefinierat mångkulturellt samhälle med ett lika odefinierat mål.
Artikeln är ett märkligt tidsdokument över ett etablissemang som derangerat det offentliga samtalet, satt sig själva på piedestal, tystat personer med klassiska europeiska värderingar, drivit samhället mot värdeanarki och otrygghet samt presterat medioker i visst avseende rent missledande forskning avseende allt från kriminologi, medicin till samhällsvetenskap.
Tack och lov är det många etablissemangsnamn som saknas bland undertecknarna. Jag anar att dessa liksom jag och majoriteten av svenskar är trötta på det intellektuellt mediokra snömos som undertecknarna presterat under sina år vid respektive pennor och mediala högtalare.
Får jag vänligt påpeka att vi vill icke ha er i samhällsdebatten längre. Allt som ni icke gillat har ni kallat högerextremt. Beklagar såklart det hot ni uppger ni utsatts för – att ni utsatts för hat är dock lätt att förstå ty sällan har så få hanterat samhällsdebatten så ensidigt, så antinationellt och så grovt farit med osanningar om värdekonservativa och nationella traditionalister som byggde upp det ansvarsfulla och solidariska samhälle som Sverige en gång var. Det samhället hade kunnat skydda Er från det ni beskriver som ”Detta måste få ett slut”.
Loppet kan dock vara kört. Framtida Sverige kan bli fattigt och farligt under generationer framöver.
Och ni som beklagar er i artikeln nedan påminner mest om en person som suttit på fel sida av en trädgren när hen sågat av den och fallit ner på marken. Och inser att den verkliga terrängen som hen själv varit med om att skapa, och plötsligt befinner sig i, ej är speciellt behaglig.
Jag kommer i detta inlägg lägga till och successivt analytiskt diskutera utvalda personer bland undertecknarna och deras så kallade insatser i svensk debatt och konsekvenserna av deras insatser. Men det får bli senare.
Upprop: Detta måste få ett slut – för demokratins framtid
Publicerad 06:29
Allt fler journalister och forskare utsätts i dag för hot och trakasserier. Konsekvenserna är ödesdigra, många tystnar. ”Vi vill därför vittna om vad vi varit med om”, skriver 74 av de drabbade som nu kräver att riksdag och regering tar sitt ansvar för samtalsklimatet.SparaDela
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
- Följ dina intressen
- Nyhetsbrev
Vi har alla utsatts för trakasserier, hat och hot för att vi utför de arbetsuppgifter vi har som journalister, forskare och författare. För många av oss handlar det om regelbundna och förutsägbara attacker. För några av oss har det lett till stort personligt lidande och till att vi tvekar att göra det vårt yrke kräver – undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap.
Vi vet att vi inte är ensamma. I en undersökning riktad till Journalistförbundets medlemmar 2020–2021 uppger 70 procent att de upplevt hot och hat i form av en förolämpning, hela 23 procent säger att de utsatts för ofredande och olaga hot. I ett upphettat samhällsklimat drabbas även forskare. Vi såg detta under pandemin, vi har sett det i samband med kriget i Gaza, och i en rapport från Göteborgs universitet 2022 uppger 51 procent av de som ofta kommunicerar sin forskning att de utsatts för hot och trakasserier. Angreppen kan även komma inifrån universiteten, till och med från andra forskare.
Vi upplever att det skett en betydande normförskjutning i Sverige under det senaste decenniet. Mediekritik är viktigt i en demokrati och kritisk granskning är forskningens livsnerv. Men det som skett under senare tid är att kritiken blivit alltmer osaklig och känslobaserad och, framför allt, att den flyttas från innehållet i det som sägs till avsändaren – den enskilda journalisten, forskaren eller författaren.
När opinionsledare av olika slag ägnar sig åt att regelbundet angripa enskilda individer med syftet att ifrågasätta deras kompetens och yrkesmässiga integritet handlar det inte längre om sund kritisk granskning utan om rena personangrepp. Ofta kryddas det hela med falska eller missvisande påståenden om oss som individer, om vår livshistoria eller vår påstådda politiska tillhörighet. Därmed ger dessa opinionsledare jaktlicens på den utpekade.
Vi vet hur det brukar gå. Angreppen följs strax av att våra mejlboxar, sociala mediekanaler och telefonsvarare fylls med pubertala förolämpningar, hat (för kvinnor ofta av sexuell natur) och hot om alltifrån stämning och krav om avsked till förtalsanmälningar, orosanmälningar samt rena dödshot. Samtidigt sker organiserade drev i sociala medier där hatet sprids till fler med hjälp av anonyma troll. Ord som kan förvandlas till handling.
Konsekvenserna blir ödesdigra. En utbredd tystnadskultur har fått fäste. I Journalistförbundets undersökning uppger hela 39 procent att de ägnar sig åt självcensur för att undvika hat och hot, 48 procent att de anpassat sin rapportering av samma skäl. Forskare avstår från att forska på områden som blivit politiskt laddade och de som forskar inom sådana områden är ofta rädda för att kommunicera sina forskningsresultat till allmänheten.
Utvecklingen är en del av en internationell politisk taktik där journalister och forskare utmålas som folkets fiender som förtjänar att straffas. Den är också en del av den hybridkrigföring som nu riktas mot vårt land av statliga aktörer som Kina, Ryssland och Iran. Trakasserier av demokratins nyckelpersoner är centralt för denna krigföring, där syftet är psykologisk handlingsförlamning. Säpo har konstaterat att främmande makt vid flera tillfällen agerat direkt mot svenska forskare och journalister.
Problemen är därför inte enbart inhemska, utan kan vara sammanvävda. Men svenska opinionsledare och politiker har ett ansvar för utvecklingen i Sverige. Normerna för ett demokratiskt samtal kan återupprättas, men det förutsätter att alla förstår vad som sker och att de med inflytande över normerna tar sitt ansvar. Vi vill därför vittna om vad vi varit med om. Alla vittnesmål har sparats, några av dem är samlade här.
Jag minns hur jag skrattade åt det första hotet som kom. Det var så banalt, sådana uppenbara lögner. Det var fem individer/organisationer som under nio månaders tid skrev ihop ”artiklar” med lögner, flera om dagen. Varje artikel följdes av hot och trakasserier från deras följare. Telefonen ringde oavbrutet, mejl fylldes på, alla sociala medier-konton blev saboterade. Det var egentligen inte innehållet som tröttade ut mig, utan mängden… Efter ett par månader kom ett mordhot som var så kallt och obehagligt formulerat att jag blev rädd på riktigt, och efter det var det svårt att sluta vara rädd. Som om något hade skiftat inombords.
Att ständigt vara utsatt för drev som sannolikt är orkestrerade är tröttsamt… Jag tvingas ha skyddad identitet med de problem i vardagen som det medför. I vissa perioder har dreven gjort att jag känt rädsla för mig och min familj. Det är klart att man tänker på att det kan finnas personer som går från ord till handling. Jag har när det varit som värst känt mig utbränd, haft svårt att sova och blivit lite paranoid – vilka är det som skickar hatet? Är det någon i min närhet?
Som opinionsjournalist sedan 35 år tillbaka har jag sett utvecklingen på nära håll. I början av 1990-talet var regelrätta hot oftast kopplade till internationella konflikter – krigen i Jugoslavien, konflikterna i Mellanöstern – för att gradvis få mer inhemsk karaktär. När sociala medier gav en överväxel åt fenomenet hade fokus förskjutits till invandringen, med högerextremism som dominerande motiv… De drabbade är inte någon isolerad ”elit”, utan människor på alla nivåer som bär upp samhället och demokratin.
Som miljöforskare har jag varit utsatt från olika håll. Efter en vargdebatt fick jag informationen att jag lever med två röda prickar på bröstet. Och i klimatdebatten de senaste tio åren har jag mottagit hot om att såväl den ena som den andra åtgärden ska vidtas för att jag ska bli av med jobbet, i ett par fall de senaste fem åren också yttrade eller antydda av politiker.
Har kameraövervakning utanför dörren, säkerhetsdörr och säkerhetsglas. Har lapp i plånboken med direktnummer till säkerhetsföretag, kontakt till SÄPO. Ständig information till anhöriga vad man gör och uppmaning till alla att vara uppmärksamma. Livet är totalförändrat. Jag är ytterst sällan rädd – men däremot jävligt förbannad! Förbannad för att hela samhället långsamt anpassat sig till en ny norm där denna form av vardagsterror blivit accepterad. Och förbannad för den handfallenhet som spridit sig hela vägen upp till högsta beslutsfattare.
Efter en debattartikel om en sakfråga i Dagens Nyheter organiserades en namninsamling mot mig. Ett fyrtiotal lärare undertecknade. Lärare skickade även massmejl till studenter där jag fördömdes. Därtill publicerade högskolan en video på sin officiella hemsida där jag hängdes ut och kritiserades.
Efter en av mina krönikor blev jag uppringd av en man som presenterade sig som privatperson… Någon vecka senare började det dyka upp hatmejl, som alla hänvisade till något hatarna kallade för ”intervju”. Efter en stunds sökande hittade jag ett ljudklipp på Youtube, publicerat på en högerextremistisk kanal, som återgav mitt telefonsamtal med mannen. Samtalet var sönderklippt till oigenkännlighet, så att det framstod som att jag sa saker jag aldrig hade sagt. ”Journalisten” hade ”avslöjat” mig med sin ”intervju”.
En man mejlar mig efter att jag varit med på nyheterna. ”Jag har precis lyssnat på dig i kvällens Aktuellt. Jag känner bara en stor vämjelse när jag hör på dig. Du är en av de människor som har förstört Sverige”. ”Sveriges sjukaste djur är du ditt svin!”, mejlar en annan och skickar med en bild på ett slaktat djur. ”Håll käften judehora. Så ful du är.”
Efter många år i branschen har jag vant mig vid att så fort jag över huvud taget nämner min homosexualitet, eller skriver om hbtq-frågor, kommer min mejlkorg att fyllas. I dag reagerar jag knappt över det. Men när jag för många år sedan arbetade som programledare på radio kunde jag följa reaktionerna som kom in via sms live, i sändning. Ett av dem handlade om att jag skulle avrättas med en AK4. Säkerhetsavdelningen kopplades in, jag fick en crash course i säkerhet och fick bland annat lära mig att om jag attackerades fysiskt, skulle jag springa i zig zag. Den där anvisningen har envist dröjt sig kvar i bakhuvudet.
Skrev tillsammans med några utländska forskare en kort artikel i tidskriften Lancet där vi kunde visa att en artikel från ryska forskare om det ryska covidvaccinet Sputnik V byggde på falsifierade data. Efter den artikeln skrev en person bosatt i Gävle, som titulerar sig professor, en hatartikel om mig i Russia Today (!) – jag hamnade på deras förstasida.
Min kritik mot att nu terrorstämplade NMR fick demonstrationstillstånd under Almedalen ledde till de värsta månaderna i mitt liv. Nedvärderande tillmälen. Hot om juridiska och ekonomiska repressalier. Hot om våld. Dödshot. Jag attackerades som person för min personliga åsikt. Mina barn hotades för att de var mina barn… Mina förövare lyckades med sitt uppsåt under fem år. Jag raderade konton och censurerade mina inlägg på sociala medier. Jag slutade kommentera svensk politik. Jag försvann. Jag tystnade.
Jag blir intervjuad i media om hat och hot mot genusforskare. Jag klargör min uppfattning och ger exempel på hur hoten kan se ut. Jag tar inte med de värsta hoten, att kollegor har berättat att de står på dödslistor, utan andra mer harmlösa sammanhang som att forskare har blivit dödshotade inför att föreläsa i arrangemang på den enhet där jag var verksam och liknande. Min chef blir så irriterad över mitt vittnesbörd att hon går in med en dementi i media och startar en process att säga upp mig.
Själv tillhör jag inte de värst drabbade. Jag är ju varken kvinna eller av utländsk extraktion, trollens favoritämnen. Min svaghet i deras ögon är min ålder: ”Det är skönt att en sådan som du snart ska dö så att jorden befrias från sådant avskum.”
Jag har i många år varit utsatt för hot och trakasserier i egenskap av att undervisa och forska om frågor som rör rasism och minoriteter. År 2019 dömdes till exempel en person i Värmlands tingsrätt till dagsböter för olaga hot efter att ha retat sig på att jag arbetar vid Karlstads universitet. 2022 uppdagades det att jag fanns upptagen på Ing-Marie Wieselgrens mördare Theodor Engströms dödslista och det var långt ifrån första gången som mitt namn dyker upp på liknande namnlistor över ”legitima mål”.
Jag kände rädslan komma när jag var hemma, varför bodde jag på första våningen? Behövde jag flytta? Tryggheten hemma försvann. Jag blev orolig att mina barn skulle få obehagliga samtal. Priset för mig och min familj riskerade att bli för högt om jag fortsatte uttrycka mig offentligt. Otryggheten och rädslan äter en inifrån.
”Kan inte du dra till Israel och forska. Det enda du gör här i svenskarnas land är att försöka dölja så mycket lidande svensken går igenom. Du är ett vidrigt objekt. Och du vet om det. Du livnär dig på svensk misär. Dra så vi slipper begrava ditt äckliga lik när du dör i vårt vackra norden.”
Jag hade skrivit en artikel i en dagstidning om svensk historia. På sociala medier kallades jag för quisling och man hotade sprida ett rykte att jag var pedofil.
En grupp opinionsbildare gick samman för en del år sedan för att deklarera vår beslutsamhet i att försvara demokratin och de demokratiska fri- och rättigheterna. Bland dessa ingick den framlidna Hédi Fried. Vi fick efteråt ett mejl, riktat till den aktuella redaktionen, där följande mening ingick: ”Dom [artikelförfattarna] ska ju ha tack för att dom själva upprättar en lista som underlättar för oss den dagen då den verkliga demokratin – och folkdomstolarna – är på plats i Sverige!”
TV4:s ”Undercover i Trollfabriken” visade vilken kraft och uthållighet ett hatdrev kan ha. Folkvalda politiker spred felaktiga påståenden om vad jag sagt och om min person. Förolämpningar och förlöjliganden eldades på i kommentarsfält tills mitt namn trendade på plattformen X och mina familjemedlemmars bostadsort diskuterades på forumet Flashback.
I perioder är jag nästan paranoid. Kanske inte så konstigt när polisen informerat mig om att jag aldrig bör lämna hemmet med lurar i öronen, alltid se mig omkring och spana efter okända personer, och inte gå hemifrån samma tid varje dag. På kvällarna vågar jag inte alltid tända lyset för jag tänker att någon kan stå utanför i mörkret och se mig genom fönstret.
Det visade sig att några av de destruktiva krafter som påverkar Sverige och vår opinionsbildning, och som jag porträtterat i mitt betänkande, i mina föreläsningar och samtal, såsom Ryssland, Kina och NMR, inte alls uppskattade att få strålkastaren mot sig. Alla dessa aktörer kom att aktivt utsätta mig för olika sorters försök till påverkan. För mig kom det att gå så långt att jag fick ta emot stöd och skydd över en tid.
Har fått hot i form av kommentarer om att jag borde samlas ihop med andra landsförrädare och avrättas (och att man vet var jag bor så det borde vara enkelt). Men också kommentarer om att man borde skära av mig mitt könsorgan. Brev hem har handlat om att önska mig lycka till när jag spärras in på livstid.
Oförskämda inlägg dök upp på sociala medier, folk hade tagit reda på min mejladress och började spy galla. Något hade hänt, men vad? Jag googlade mig själv och insåg att det som låg bakom var en artikel i en tidskrift som utpekade dem som förnekade labbläckan som den kinesiska kommunistdiktaturens lakejer… Det är självklart att ett debattklimat i samhället som bygger på att digitala stormtrupper ger sig på en gör att man både en eller två gånger funderar på om man alls skall yttra sig… Efter mordet i Almedalen känns det som att allting är möjligt – vem vet vilken dödslista man står på och varför?
Några exempel med anledning av min roll som forskare: Återkommande felaktiga påståenden i en pseudovetenskaplig tidning att min kritik av alternativmedicin beror på att jag och min hustru är lierade med läkemedelsindustrin och har egen ekonomisk vinning av att kritisera alternativmedicin. Textmeddelande till min mobiltelefon med ordalydelsen ”vi ska knulla dig din jävla korrupt bedragare. Vi ska skära din kuk och tvinga dig svälja den”. Ett flertal grundlösa anmälningar om oredlighet i forskning, alla avfärdade i rätten. Med anledning av dessa och många andra händelser har jag kontaktat mitt universitets säkerhetsavdelning. De har inte gjort något alls.
Under över ett decennium har jag forskat, föreläst och skrivit om judisk kultur med öppet judisk identitet utan att råka ut för hat och hot. Men efter Hamas terrorattack mot Israel 7 oktober och det påföljande kriget i Gaza, förändrades allt. I samband med artiklar jag skrev i en större dagstidning, fick jag antisemitiska hatmejl till min universitetsadress. Mejlen är fulla av davidsstjärnor, israeliska flaggor och anklagelser om att jag är ansvarig för att barn dödas i Gaza, ja att jag rentav firar det. Jag har avbrutit min verksamhet som kulturskribent på grund av risken att bli utsatt för hat och hot.
Samtidigt som jag utfört mitt uppdrag som klimatjournalist har jag stått i en storm av hat, hot och förolämpningar. Lögner om min person och påstådda politiska tillhörighet har kletats fast vid mig. Min känsla av vanmakt har stundtals varit förlamande. Jag har, för att använda ett gammaldags ord, känt mig vanärad.
”Vi kommer att döda dej och din familj. MVH NMR”. Den lilla lappen i kuvertet i brevlådan kunde polisen aldrig spåra. Inte heller hatinläggen på nätet: ”Rövhål, jävla psykopat, feta horunge, vilka svampar har du käkat?” Mitt brott? Jag hade skrivit en krönika i en tidskrift om att Jimmie Åkesson och Ebba Busch kanske skulle lära av vårt kulturarv och läsa om Odysseus irrfärder där han på varje främmande strand under sin flykt togs emot med vänlighet och gästfrihet.
Under pandemin var jag med om ett antal obehagliga upplevelser i samband med mitt deltagande i det offentliga samtalet. Till exempel citerades med lösryckta citat eller påklistrade felaktiga epitet på sociala medier med tydligt syfte att framställa mig som en extremist och opålitlig. På arbetsplatsen upplevde jag att många av mina kollegor inte ville medverka i media av rädsla att kritiseras i offentligheten och kanske även av sina kollegor.
Hatet som väller in gör att jag känner mig konstant förföljd av ondska. Blir tystare och tystare. Tvekar för varje text eller framträdande. Det är som ett berg att stiga över. Orkar jag verkligen all skit igen?
Detta måste få ett slut. För demokratins framtid. Opinionsledare och andra som har makten att sätta tonen för det offentliga samtalet måste ta sitt ansvar och markera. Ett särskilt ansvar vilar på riksdag och regering. Vi uppmanar landets högsta och ledande politiker att lyfta frågan. Och den som är obetänksam och dras med i ett pågående drev måste stanna upp och reflektera över konsekvenserna – för den som jagas och för vårt land.
Ämnen i artikeln
- Svensk politikFölj
- DemokratiFölj
- YttrandefrihetFölj
Text
- 74 forskare och journalister
Dela